Prisreglering

Postlagen styr att den samhällsomfattande posttjänsten ska ha priser som är öppna för insyn, icke-diskriminerande och kostnadsorienterade.

Enligt postförordningen får kostnaden för att skicka enstaka brev inom Sverige, som väger högst 500 gram, inte öka med mer än förändringen i konsumentprisindex (KPI). I praktiken innebär det ett pristak.

Kravet infördes 1997 för att skydda alla kunder, som inte då hade något alternativ till fysisk post. 

Direktiv från 1997

Det fanns få alternativ till fysisk post när direktivet antogs. Bara 10 procent av befolkningen hade tillgång till internet. Idag har nästan alla det. Det finns idag många kanaler för digital kommunikation och många av argumenten för ett pristak på posttjänster håller inte längre. 

Den statliga utredningen Postmarknad i förändring  föreslog rendan 2005 att pristaket skulle avskaffas. Anledningarna var att digitala alternativ för kommunikation hade minskat beroende av den fysiska posten.

Låg portokostnad

Hushållens kostnader för portotjänster är väldigt låga. 2005 var det ungefär 250 kronor om året eller 0,1 procent av hushållens totala utgifter. Idag har siffran sjunkit ytterligare, till i snitt 175 kronor per hushåll och år. Även om protot skulle höjas kraftigt - vilket givetvis inte är planerat - skulle det inte påverka hushållens ekonomi märkvärt. 

Argumenten har stärkts

Att reglerna för portots pris är kopplat till KPI är inte bra eftersom indexet inte tar hänsyn till att PostNords kostnader stigit. Trots låg inflation har arbetskraftskostnaderna för PostNord fortsatt att stiga. Dessutom gör brevvolymfallet att varje brev blir dyrare att hantera. Det en ekvation som inte går ihop.

Senast uppdaterad: 2017-07-04 14:37